Igår när vi satt på tåget och småsjöng med varsin iPodlur i örat kom Amandan på den eminenta idén att vi borde blogga- om varandra. På varandras bloggar. Fint tycker jag.

Det första jag vill skriva om är hurdan Amanda är. För det finns ingen som är som hon.
Jag vet inte hur många gånger hon har räddat mig. Senast igår när hon hjälpte mig med min deklaration. Det är inte alltid stora saker, men hon ställer alltid upp. 
Hon är ovanligt osjälvisk, vår Amanda. Dagen efter att jag hade låtit avliva min Vilmaödla var jag helt förstörd. Trots att hon själv hade väldigt mycket att tänka på kom hon hem till mig för att göra blåbärspannkakor.
Amanda är lojal som en hund (fast självständig som en katt).
Och hon är världens coolaste. Med personliga tatueringar, läskigt höga klackar och bästa musiksmaken är hon en inspiration för många (inklusive mig).


Jag tänker väldigt ofta tillbaka på våra fina små minnen. Det finns tusentals. Miljontals. Jag tänker på alla gånger hon och jag och Olivia har legat i Amandas säng och pratat. Oftast om pojkar med långa luggar. Eller om band som vi var förlorade i just då. (Och jag glömmer aldrig när hon och Olivia skulle lära mig att hångla!)
Jag tänker på när jag hade skadat mitt knä och preciiiis hade blivit av med mina kryckor. Amandaklump hängde sig på min rygg så jag ramlade på stengolvet (och självklart tog jag emot mig med just det skadade knät). Manda fick bära mig till skolsyster, som skakade på huvudet.
Jag tänker på när vi såg Almost Famous för första gången, på VHS. Eller när vi låg i Emelies husvagn och tittade på Moulin Rouge. Vi kunde varenda sång och replik utantill (Love is a many splendored thing, love lifts us up where we belong, all you need is love!)
Jag tänker på vår första festival: Hultsfred 2005. Vi levde på couscous och Varma Koppen och jag tänkte att får jag spendera mina somrar såhär så kommer jag alltid att vara lycklig.
Jag tänker på när hon snodde våra nycklar i högstadiet, och för att få tillbaka dem var vi tvungna att säga "All makt åt Amanda, vår befriare!"
Jag tänker på när vi satt på trappan till Konstnärsgalleriet och åt mjukglass. Utan att ha hörts innan var vi klädda exakt likadant. Röda klänningar med vita prickar, vita converse och halsband med ett hjärthänge.
Jag tänker på Hultsfred 2006. Jag var jätteledsen av en dum anledning och kunde inte sluta gråta. Men Amanda tog mig i handen, drog mig till Kaizers Orchestras spelning och fem minuter senare dansade jag utan en tanke på dumheter. För sådan är hon. Hon får mig att tänka på annat när jag är ledsen.

Det finns så himla mycket mer att säga om Amanda, men det får bli en annan gång. Nu ska vi ligga skavfötters i hennes soffa och äta chips.

Alavo, finaste.
/Severinan

Mys hemma hos mig 2006.


Arvikafestivalen 2008.

 

Världens bästa.