att sakna perspektiv lite då och då

ibland när jag jobbar hemifrån kan jag lätt inbilla mig att jag är isolerad och ensam. att det är bara jag i hela världen kvar. tittar ut genom mitt köksfönster knaprandes på en pepparkaka och försöker hitta klyftiga ord till diverse artiklar. för att det blir lite så när man jobbar hemifrån. det är bara du själv som kan se till att få saker gjorda och det kräver lite självdisciplin. så man måste isolera sig lite. och man rör sig liksom inte så mycket från köksbordet.

och då känner jag mig mest ensam i hela världen, väldigt martyrsmäktande, och inbillar jag mig som sagt att det har gått tretton dagar utan att jag pratat med någon (med mig själv räknas inte-vilket jag oftast gör när jag är ensam), eller att det har gått fyra miljarder timmar sedan jag kramade någon sist. och då känns det ensamt och tråkigt att sitta vid köksbordet och skriva.

sedan minns jag att det var ungefär tre timmar sedan jag pussade hej då på andreas, att jag har pratat med pappa och zackis i facetimesamtal, att olivia kommer hem om fyra timmar, att jag ägnat en kvart åt att smsa med jennie för att planera mysig suhikväll, och att  jag redan har 16 ringda samtal på mobilen bara idag. och ändå känns det ensamt. vilket leder till den genomarbetade slutsatsen att jag inte är helt bra på att vara ensam. case closed.

imorgon åker jag hem till tranemo och har hemmalagadsushikväll! och hoppeligen njuter lite av snöovädret och det faktum att vi har två kakelugnar på sju familjemedlemmar. sedan tillbaka till älsklingen och borås.

och ikväll är jag ensam. känns som att jag borde öva lite. men längtar ändå tills imorgon!

//A

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0