herre min je. i jakt på möjliga arbetsprover har jag påbörjat en avläsning av alla dokument som finns på min stackars överarbetade macbook. hittar både det ena och det andra. några texter ger mig iskalla rysningar, och andra gör att jag fnissar åt pretto-amanda. vissa är bara fina, för de är så nostalgiska. det här är något jag skrev för tidningen RADARzine för nåt år sedan. det skulle handla om kultur. ett år sedan, väldigt länge sen men ändå inte.

Människor är lustiga varelser. Vissa behöver sömn för att fungera. Andra kräver fotbollsmatcher. För vissa är det enda kravet syre, mat och någonstans att bo. Utplacerade på alla håll och kanter sitter vi och funderar på livet. Trots alla olikheter har vi något som förenar oss. Kultur. Det behöver inte vara något gemensamt, tvärtom, det är det som är så finurligt. Allt från varma bongotrummor och dans på stampade jordgolv i Afrika, till en svårmodig fransk författare som sitter på ett café och arbetar med en rykande espresso på bordet, och försöker se melankolisk och mystisk ut. Eller en lång och mager kille i alldeles för tajta jeans, som springer på gatorna i New Yorks blinkande lampsken på jakt efter det nya bandet, den nya klubben, och det nya ruset. Alla förenas de i något som vi kallar kultur. Kultur är inget som tar slut eller försvinner. Det bara tillkommer nya godisbitar i skålen allt efter som tiden går.

Därför ser jag det som min plikt, och insats för historieböckerna att fortsätta göra precis vad jag sysslat med hela livet. Dansa afrodans till själen bubblar av lycka, sitta på ett fik och leka pretentiös poet, och dansa på trottoarerna i staden på väg till konserter på små undangömda klubbar. Alla är vi en del av något här i världen.

 

//A