syster, du är en smurf

Då amanda hysteriskt uttalade den oh så brillianta idéen rörande att vi skulle starta en blogg tillsammans, vilket jag härigenom genast såg möjligheten att skriva om mitt hat rörande modebloggar osv ( vilket jag inte har hunnit göra ett inlägg om än ) så kom jag på den desto mera brillianta idén att vi bör utvärdera varandra. Sannerligen hade för vår egen själafrids skull kunna ha valt att sjävla skriva en liten text om just oss själva, men då mitt elaka /råa sinne tog övertaget kom det till min insikt att min syster förmodligen skulle kunna skriva en bättre text om mig och vice versa- brutal ärlighet, eller? Framförallt ger det mig en hyfsad njutning att hon nu sitter och svettas och oroas över vad hennes elaka lillasyster kan tänkas skriva. Dock lär jag hur vi än vänder och vrider på det ligga värre till på den punkten än vad hon gör. Oavsett om hon anstränger sig för att skriva en fördelaktig text om mig eller inte. Well well hursomhelst. För att inleda på ett litet käckt sätt kan man väl kanske säga att vi på många sätt är varandras motsatser,.samtidigt som många i vår närhet skulle skrika ut detsamma. Eller som anton så vist vrålade ut från baksätet efter en kortare biltur med oss tillsammans: Ni tjatar hål i skallen på mig. 

Dock måste jag säga att till skillnad mot mig i många lägen är min syster den absolut mest pålitliga människa som finns på denna jord, och skulle hon få leda US special forces, vara president eller helt enkelt vara den knäppa flickvän hennes rangliga pojkvän har turen att ha ( BOBBAN känn dig träffad ) så kan denna enhet skatta sig lycklig. Det är ganska fantastiskt hur stabil och säker hon är i sig själv, och jag kan ofta fundera på huruvida reinkarnation fungerar, och om jag så väljer att tro på det just idag, så är h on nog en såndär ur-människa som med säkerhet även vår mamma var. Samtidigt har hon sina hysteriska anfall då och då, och jag känner genast en större likhetsgrad med mig själv. Oftast är det petietesser som att den sista lönen gick åt till ytterligare ett par skor, ( vad ska bobban säga!? ) , fetaosten är slut, eller att hon kanske borde utbilda sig till detdär hon i hemlighet längtar efter, men inte riktigt vågar hoppas på ( klart fan du klarar det , din muckla ) . Dessa anfall går hyfsat snabbt över efter några panikartade ögonblick i soffan då jag får gräva fram min mest sympatiska sida och klappa lite lamt på hennes ben eller nått. Förmodligen är hon inte en av dedär människorna som är i särskilt behov av hysteriska anfall , lika litet som hon får dem, eftersom hon , fast det vet hon väl fan inte ens själv, har en otroligt självkännedom  och lugn. Kanske börjar hon nu vrida sig i stolen vid denna del av texten och börjar fnysa " jag är fan inte alls lugn", då detta trots hennes enorma tålamod och empati för allt, vägrar se på sig själv som slätstruken eller just.. lugn. Och DETTA gott folk. var SANNERLIGEN inte alls vad jag menade. Hon är inte det minsta slätstruken utan kan nog snarare beskrivas som en stor färggrann krumelur som liksom fastnar i håret på en trots att man försöker vara svart och svår som lillasyster. Detta vare sig man vill eller inte oftast.Detta inflytande har nog på de flesta människor hon träffar., och förutom fascister skulle jag inte tro att någon inte skulle kunna tycka om henne. För vad fan. Då gillar man väl inte labradorer eller muffins heller antar jag. Hon är sannerligen inte lugn alltid till det yttersta heller, utan har i många fall ärvt mammans virrighet och drar allt som ofta som ett jävla yrmoln genom huset, letandes efter någon tröja jag har råkat tappa bort med inte heller vågar erkänna. 

Fan vilken text. Och jag vill ju bara ha min bakpotatis. Hursomhelst, Amanda, det blev en snäll text, så fuck you om du tar upp mina neurotiska drag osv ( varför skulle du inte) och nu kommer du väl sitta och lipa eller något ( vilket hon ALLTID gör ) över det fantastiska att jag visade mig vara lite snäll idag med. Fact: jag hade aldrig klarat mig utan min krumeluriga storasyster som alltid hittar något sätt att göra allt bra igen . Punkt. 

jag grät bara lite faktiskt.