nu är det tredje sommaren sedan de här fotona togs. mamman i stugan för sista gången. då var casper kortare än mig och matilda lyssnade mest på kent och satte trender i skolan med håliga strumpbyxkor. och jag gick runt och var nervös för att jag skulle börja juristlinjen på handels och trillade runt hela sommaren i leriga gummistövlar på festivaler. tre somrar, en evighet och ingen tid alls. och mest av allt känns det som att lyssna på en bitterljuv sång som man vet att man aldrig kommer få höra igen. försöker komma ihåg melodin, men för varje dag som går glömmer man fler och fler toner.


hela stugan andas mamma. det är mest skönt och bara lite svårt i början att vara där. därför måste man stanna ett par dagar minst. så det är vad jag gör. imorgon åker jag klockan åtta på morgonen prick. sjuk eller inte. så ska jag och matilda dansa och leva dålighetsliv på stranden där vi lekte och lärde oss simma när vi var små. vi ska rita hjärtan i sanden och ha picknick. precis som det alltid varit. det är konstigt att bli äldre när man egentligen bara vill vara liten en kort stund till.

Shout Out Louds – Impossible

//A