Det luktar överallt. Det luktar het avgaslukt när man väntar på bussen. Det luktar alldeles för starkt av tonårstjejparfym när man väl kommit på bussen.  Det luktar betong och det luktar smuts. Jag är så trött på alla lukter. Särskilt när jag vet att det är onödiga, onyttiga lukter. Det stinker av shoppingkassar och bilkö. Det sorgliga är, att jag verkligen trodde att jag var en stadsbo. Jag var övertygad om att jag, efter en hel uppväxt i skogen, skulle omfamna staden som min nya kärlek. Jag drömde om de stordåd vi tillsammans skulle uträtta. Dansa bort oräkneliga nätter under gatlyktorna, äta ute och faktsikt kunna välja mellan annat än korvkiosken eller pizzerian och ta långa promenader och få känna sig sådär lagom blasé och stadschic.

 

Så blev det inte. Mina klackar fastnar ideligen i kullerstenarna eller spårvagnsrälsen, för att lämna mig att dö överkörd av sexan mot Kortedala. Äta ute gör jag extremt intensivt i en halv vecka när CSN har slängt ut livbojen i slutet av månaden. Och de långa promenaderna ger mig en gångstil som en halvpigg 90-åring, tack vare istiden som vägrar ge vika. Detta tillsammans med en hel hop obehagliga dofter i näsan, gör mig lite bitter. Kanske är det civilisationskritik i den mest plumpa form, men ska man verkligen behöva alliera sig med Boccaccio för att trivas? Ska det krävas en digerdöd för att tvinga oss till landet?  Nej vet nån vad.

 

Naturen dämpar stress, ger fysisk och mental återhämtning, stärker hälsa och immunförsvar och påskyndar läkeprocesser skriver forskarna i DN. Jaha, tänker jag när jag sitter på en sönderstressad illaluktande hållplats och väntar på bussen. Säg något jag inte visste.  Men jag skulle så innerligt vilja att staden står för exakt lika mycket välbefinnande. För kära nån, vad jag älskar staden. I teorin. För i teorin dansar jag problemfritt på kullerstensgator, och jag har alltid råd att äta ute i väldoftande kvarter.  Det är kanske där man hittar sin utopi. I en stuga på det ödliga landet, där man kan drömma om staden.

//a