LÅNGT LÅNGT LÅNGT! och väldigt slitet. men ändå. så här är det alltid. jag väntar hundra år och dar med att klippa mig tills det blir så slitet att det knappt går att hantera. då, i andan av impulsivitet och helt enkelt för jag är trött på skiten, alternativt för att jag får någon idé, förra gången var det ett resultat av många sorgsna nätter, en flaska rödvin och en kökssax,  klipper jag av det. alldeles för kort. och ångrar mig sekunden efteråt. eftersom jag ALLTID gör så här, kan jag med empiriska undersökningsresultat föräkra mig själv om att det faktiskt växer ut igen och att jag INTE behöver drabbas av panik. så det gjorde jag inte den här gången. det blev kortare än någonsin, men är ändå rätt lugn. för det blev ju bra. OCH det växer ut.




så. det här var ett ytligt inlägg om mitt hår. nu får jag kompensera upp och skriva om freud och kafka i nästa inlägg.

//A