ja så här ser det ut i vårat badrum under lördagkvällarna mellan ca 18-20 innan trägårn. extremt många sprayburkar, konstiga sminkgrejer och massiva klädhögar på golvet. samt konsiga ångor och dofter av alla dess olika slag. pappa kallar det kuvösen under lördagarna. yeah. kommer väl fler bilder, alma hade ju ny fin rosa kamera som användes flitigt.

trägårn var kul as usual..

är sjuktjävlaapa trött. måste stötta huvudet med en kudde för att orka hålla alla kroppsdelar på plats. åkte buss från tranemo halv sjuu imorses. bussen som tar två mysiga timmar att åka med. sen politik, regering och riksdag i tre timmar. hem och svimma i soffan. sover som djupast, sen ringer syster och säger att de har ringt från avista och hela studenthemmet i paris är fullbokat. jävla bajs. så nu får vi väl bo hos en underlig äldre farbror med alldels för många katter, eller i en inklämd studio i nån förort. jaja. så länge det är paris. och det kommer det ju bli i fem veckor. yeah!

så här får jag inte göra enligt matilda. det är strikt förbjudet, för att huden runt ögonen är så känslig att man kommer få rynkor om man håller på och gnuggar. men det går inte. ibland måste man få gnugga sig i ögonen. särskilt om det är fredagmorgon, en lektion med kommunal förvaltning i tre timmar väntar. fast upptäckte precis att jag har lite feber så det blir nog inget med det. men ändå.

ny dagsplan: kolla på nya office och äta en äggmacka. sova i soffan en stund och sedan bestämma om man ska åka hem i helgen. å ena sidan skönt att vara hemma och blir jag feberfri blir det ju kära gamla träggan. och träffa livan på lördag och äta sushi och strosa i affärer. å andra sidan fick jag en teliaräkning på 2000 pix och har inga pengar alls. varken för trägårn, tågresa eller sushi. och får då tillbringa helgen i ett göteborg. blä.

gud nu gnuggade jag mig i ögonen igen. faan matilda, jag hade aldrig tänkt tanken innan och skiter ganska mycket i rynkor, men varenda gång jag nuförtiden gör det, får jag dåligt samvete. jag antar att matilda kommer vara den välbevarade av oss två när vi blir tanter. jaja. det gör inget. jag har minsann karisma.

foto:severina svedberg

varför severinan är en av de bästa:

efter stormen kommer lugnet. och i severinas fall det iskalla stenhårda lugnet. precis det som behövs. ibland krävs det inte mer än att man ställer sig upp, borstar av sig det värsta, kastar ett sista ögonkast och aldrig mer vänder tillbaka. och det kommer hon göra galant. uppfinningsrik som få, charmig som en knasig liten hundvalp och alla möjligheter i världen. that's that.

don't you know you're such a fool
to keep on acting like you do
don't you know you're such a fool
to keep on acting like you do
you're a fool to play things cool
when you've got everything to lose

hurt the ones you love the most
every time you lose your head
well you shoot them down when they're too close
and you've lost another friend

Lord, what a stupid thing to do.

så trött att jag mår illa efter ett 30 h pass och diversio. /M

nu har jag två avsnitt kvar. försöker dra ut på de in i det längsta. sedan vet jag verkigen inte vad som händer.  när alla soldater är döda, tyskland har fallit och konserverna uppätna. tack och lov har pacific börjat. den fristående uppföljaren. men ändå. abstinensen lär ju komma. band of brothers är något bland det bästa jag sett. punkt.

i övrigt händer det inte så mycket. bläddrar mig igenom högar av reseskildringar av världen och längtar bort, äter mina fiskbullar och knäckebröd i väntan på lönen, ser mina nyinköpta blommor långsamt vissna och dö, och önskar i smyg att jag levde i USA på 40-talet, och skrev kärleksbrev till en sjöman i armén som kom tillbaka oskadd men lite lagom ärrad.

//a

jag bara känner det på mig att alla kommer gå ut imorgon och ha det apakul. och jag jobbar natt. jaha. men gör det dådå. men tänk på mig som lider. gud. jag är inte van att inte vara ledig på lördagnätter. känner att det kan bli lite overkill på det här. men iaf. tycker gott att allt kan vara stängt och släckt och förbi när jag måste jobba natt. så det så. eller är det för mycket begärt?

dessutom skakar jag av abstinensbesvär. började kolla på band of brothers igår. och nedladdningen är fast på tredje avsnittet. klockorna stannar så sakta det går. blä. ingen bra kväll.

gårdagsnatten spenderades på andra långgatan med klassen. mitt andra hem(stället heter så, det är inte mitt andra hem) blev  närmare bestämt, för att kolla på en klasskompis som spelade. sedan vandrade vi vidare till kings head. i alla fall. inne i mitt andra hem hänger det paraplyer och konstiga fåglar i taket. det sitter en väldigt liten men väldigt gammal farbror i ett hörn och målar av besökarna. har man tur får man hans lilla konstverk. annars sitter  många uppsatta på väggen brevid toan. det växlande fasligt mellan rött och grönt ljus därinne och jag tänkte hej och hå, vi sitter ju tvärs över gatan från alla strippklubbarna som också har rött och grönt ljus men av helt andra anledningar. hoppas jag.

jag gillar andra långgatan. det känns så härligt osvenskt på nåt sätt. lite blanding mellan nån bargata på nån partyö och sunkiga kvarter i england. yes yes.

jag har senaste månaden utfört ett mycket otrevligt expriment, men mig själv som testperson. jag är satt på strikt budget av matilda, för att kunna spara pengar till paris. vilket innebär att jag inte får köpa nåt. vilket innebär att det har varit en ledsen och tråkig amanda som hållt i plånboken den senaste månaden. jag har klarat mig genom att hålla mig borta från alla affärer och köphetsiga stadsområden, what so ever. ja. en hel månad har jag ugglat, och inte köpt något till mig själv förutom en ring för 60 spänn och ett puder för 125. inte mycket med andra ord (diktafonen räknas fan inte, eftersom 1, det var ett tråkköp, och 2. pengarna kom från mitt sparkonto i brist på annat)

jag hade en budget på 1800. minus 185. vart faaaaaaaaaaan tog mina pengar vägen?! borta. puts väck.

nu är det bevisat. det hjälper inte att inte shoppa.  för jag är precis lika fattig nu när jag levt som en jävla munk,  som när jag hade levt marie-antoinetteliv och köpt massa grejer alla andra månader. och nu sitter jag här och måste äta fiskbullar och knäckebröd igen.

vad jag ville komma till; efter paris ska jag aldrig mer spara pengar. i hela mitt liv!

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/tema/article6748445.ab






JAG ÄR OCKSÅ EN BRUGD.

matilda tvingar casper leta efter fjärrkontrollen till tvn för att spela in en film åt henne, medan hon sitter och pöser i sitt rum:

matilda: -leta!!
casper med brittisk accent: - i can't find it.
matilda med ett vrål -ööööh why the brittish accent? (på hillbillyengelska)
casper efter en stunds tystnad: -it's sophisticated.

jag dog lite.

i fredags var vi på trägårn. jag orkar inte ens skriva om den kvällen. gud. det slutade iaf med att alla hade druckit alldeles för mycket vin, blev trötta och illamående samtidigt, och i ren desperation försökte matilda få en taxi att köra hem till tranemo. klockan var halv ett. vi sprang därifrån i ren chock när vi fick höra vad det skulle kosta.
nästa fredag får bli bättre. eftersom jag ska jobba hela lördagnatten måste nästa fredag bli bättre. word.

Det luktar överallt. Det luktar het avgaslukt när man väntar på bussen. Det luktar alldeles för starkt av tonårstjejparfym när man väl kommit på bussen.  Det luktar betong och det luktar smuts. Jag är så trött på alla lukter. Särskilt när jag vet att det är onödiga, onyttiga lukter. Det stinker av shoppingkassar och bilkö. Det sorgliga är, att jag verkligen trodde att jag var en stadsbo. Jag var övertygad om att jag, efter en hel uppväxt i skogen, skulle omfamna staden som min nya kärlek. Jag drömde om de stordåd vi tillsammans skulle uträtta. Dansa bort oräkneliga nätter under gatlyktorna, äta ute och faktsikt kunna välja mellan annat än korvkiosken eller pizzerian och ta långa promenader och få känna sig sådär lagom blasé och stadschic.

 

Så blev det inte. Mina klackar fastnar ideligen i kullerstenarna eller spårvagnsrälsen, för att lämna mig att dö överkörd av sexan mot Kortedala. Äta ute gör jag extremt intensivt i en halv vecka när CSN har slängt ut livbojen i slutet av månaden. Och de långa promenaderna ger mig en gångstil som en halvpigg 90-åring, tack vare istiden som vägrar ge vika. Detta tillsammans med en hel hop obehagliga dofter i näsan, gör mig lite bitter. Kanske är det civilisationskritik i den mest plumpa form, men ska man verkligen behöva alliera sig med Boccaccio för att trivas? Ska det krävas en digerdöd för att tvinga oss till landet?  Nej vet nån vad.

 

Naturen dämpar stress, ger fysisk och mental återhämtning, stärker hälsa och immunförsvar och påskyndar läkeprocesser skriver forskarna i DN. Jaha, tänker jag när jag sitter på en sönderstressad illaluktande hållplats och väntar på bussen. Säg något jag inte visste.  Men jag skulle så innerligt vilja att staden står för exakt lika mycket välbefinnande. För kära nån, vad jag älskar staden. I teorin. För i teorin dansar jag problemfritt på kullerstensgator, och jag har alltid råd att äta ute i väldoftande kvarter.  Det är kanske där man hittar sin utopi. I en stuga på det ödliga landet, där man kan drömma om staden.

//a

goddamnit. ser ni ringarna under ögonen? och håret som är elektriskt och jag inte orkar göra nåt åt. det vore en underdrift att säga att jag är trött. trött, tufsig och fryser som en gris. konstiga veckor. och stackars lillasyster har det nog ännu värre. hennes hår strejkar och vill inte vara med och bestämmer sig rätt och slätt för att leave that damned place innan det blir ännu värre. vilket givetvis gör syster ännu mer stressad och här är vad vi kallar en ond cirkel.
–systrarna p är is not in a good place right now.
plus att mina artiklar suger, jag hinner aldrig skriva som jag vill och måste alltid stryka allt som är bra för att jag har för många tecken. kharma, vad har jag gjort?

My little tornado
My little hurricano

lillasysterkanin.

snart är det sommar och då kommer vi dansa i sandalfötter på paris gator, ligga i gräset utanför Sorbonne och pluggaoch äta gelato. vi kommer sitta på små trånga utecaféer och titta förstrött på smala blaséaktiga fransyskor och nonchiga frasmän som spatserar förbi. vi kommer ha för höga klackar för paris kullerstensgator och vi kommer vingla. och jag kommer slösa upp mina pengar och du kommer skälla på mig och låta mig svälta som straff. vilket kanske bara är bra eftersom gym i göteborg är ganska dyra. men ändå. snart är det sommar. då kommer du vara glad, och vi kommer tänka på mamma i solen.

 

snart är det sommar.

reserach på biblioteket


böcker böcker böcker


amanda, avenyn och stadsbibliteket i samma glas.




idag har jag inhandlat en diktafon av högsta kvalité. svindyr och mycket funktionell. inhandlades för övrigt under en adrenalinrusch då hjärnan inte hängde med, och saker som verkade mycket logiskt och pragmatiskt just då, fick spela en kort men betydelsefull roll. inte så genomtänkt kan jag såhär i efterhand tycka. men ändå. en diktafon för 999 :- var väl inget. den har minsann en inspelningstid på 37 timmar, kan överföra inspelningar till datorn och har en extremt lättförståelig knappsats. just det här med att den inte får vara avancerad var extemt angeläget, eftersom jag ska använda den imorgon, och har noll känsla för teknik och speciellt inte ny teknik, what so ever. vilket jag förklarade för den trevliga teknikmagasinetbiträdet bakom disken. då halade han fram min blivande diktafon och sa "den ska du ha!" tack tack.

andledningen till den här oerhört långa stycket om diktafonen, och min förtjusning över den, har redan spelat in x antal konstiga ljud och testingtestingmeningar på den, är för att vi ska skriva ett personporträtt i skolan. man kunde välja mellan kategorierna konstnär, vanlig person som det händer något kring, eller en äldre människa med intressant levnadshistoria.

och självklart ska det vara inne på fredag, och naturligtvis hade jag inte en aning om nåt eller hur eller vem eller varför. tills underbara syster yster gav ett tips. vilket jag var säker på att det inte skulle finnas en chans i världen på att kunna funka. men det gjorde det.

så efter många timmar i lätt ångest och nervös som tusan, ringde jag hem till en gammal trevlig dam. och imorgon ska jag till hennes hem och prata om hur hon överlevde förintelsen i Auschwitz. hon är en av de sista som fortfarande är i livet. därav mitt frenetiska sökande efter en diktafon. vissa berättelser är värda priset av en dyr diktafon. och hennes kommer garanterat bli det.

//a